Skrivet dagen jag läggs in..onsdag 5/3 - 2008..:

Kom hit vid 18:tiden, full av ångest.
Fick ett rum och satt i rummet med Sambon.
Pratade med den vänliga damen i sängen bredvid

Började gråta i omgångar försöker inte visa sambon det ..berättar att jag är rädd och nervös för sjuksköterskan.

Får information om operationen, jag skall ned som nr. 1,..stor suck av glädje..om man kan kalla det så.

Duschar med Hibiscrub tvål...håret är som svinto. försöker få på mig kläderna de gett mig....duschen är mitt ute i korridoren..
Ut kliver jag i en rock som inte döljer ngt av bysten..håller för med trosorna..

Får större storlek efter ett tag..

Sambon åker vid 20:25...är så jävla nervös..
Börjar få grym ångest.

Jag sticks 1,2,3 gånger...sedan sitter nålen i armen.
Gråter som bara den och säger att inte vet till 100% att jag vill göra den här.

- Sjuksköterskan försöker övertala mig att det kommer gå så bra så
- Säger att Morfar dött i söndags ( det här var onsdag ), mitt psyke är just nu inte stabilt heller.
- vad är det som hindrar att jag går hem och funderar 6 mån - 1 år på det här ?
- Får höra att det här ska jag klara av, och ska inte tro att jag bara kan komma tillbaka när JAG själv vill.

Tårarna rinner, ringer oavkortat till mina föräldrar och sambon..säger åt sambon att han ska ta nästa buss och hämta mig.
Han suckar och säger att han ska upp och jobba, men att det här är det jag vill.

JA..jag är nervös, men rädd.
Och i 2 år har jag bara kämpat för att få den här operationen..

Men sedan januari - 08 när jag blev godkänd och fick mitt JA...
Så har jag inte varit glad, vilket jag sagt till sambon och mina föräldrar.

Jag har väntat på den där härliga upplyftande tanken att " JA - äntligen MIN TUR - underbart"

Jag känner inte så , jag har aldrig känt så.
Jag känner att - JA , äntligen köpa normala kläder.
Äntligen sluta att bli kallad fetto, äcklig..etc.

- men jag hart klarat att gå ned 20-25 kg innan.

Jag är rädd ja, men även under det så finns det inget som gör mig glad.
Jag kan inte hitta något tyvärr. jag känner att det här inte är vad jag vill just nu.

Kan jag klara det ändå ??

HUR ?...jag har prövat sååå många gånger - gått ned massa kilon...för att sedan gå upp allt igen.

Ljuger jag för mig själv ?
Jag är rädd - Livrädd - men jag känner ingen glädje, ingen lycka i livet...jag klarar inte av att leva så här längre.

Snälla hjälp mig.....( sen tar anteckningarna slut för den här dagen )

( efter 6 timmars gråt och skakande ....fick jag lugnande + sömntabletter...sen blev det svart vid 02:30 på natten )

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

 Kanske inte som jag ville, önskade eller tänkte..Livet är mer kaos än någonsin, men insett att jag behöver min ventil.Såhär natten innan Nyårsafton kanske det blir en nystart på min blogg ?. Jag vet inte, och vet inte om någon läser eller tittar in ...

    Men jag vet inte hur, vart eller om jag är Var.Idag åker jag upp med en kåpad kärra 24 mil tillbaka till staden och lägenheten jag bott i under 9 år. Just nu bor jag hos mina föräldrar igen och jag har åkt fram och tillbaka med bil och flyttk...

*Singel - efter nära 10 år*Arbetslös - efter 7,5 år*Bostadslös till hälften.                                               Så livet kan bli ibland.... ...

jag har tagit ett beslut som kommer påverka min framtid rejält.men kan tyvrr inget säga förrän allt ät fixat och klart... kram på er ...

Det var ett tag sedan jag skrev här och det finns många orsaker... *en av orsakerna är att den där kassan som man Ska få hjälp utav och betalar in skatt till....beslutat att inte ge mig nåra pengar för min lite över 2 månaders sjukskrivnin...