Som får mig att le, som får mig att leva.

Som i 2 veckor skötte mig efter min op, som gick upp 06:10..gick hemifrån 07:10...och som kom hem 19:20...som då fick ställa sig och laga middag till oss bägge för jag orkade bara inte.

Så många tårar jag fällt för allt han gjort, för all den underbara människa han är, för den jag älskar så mycket.
Han kom när jag ropade, han plockade upp allt jag tappade och som jag inte nådde.
Han gjorde mat åt mig på helgerna...mina mellanmål, han gick och handlade han smörjde mig med bodylotion, han plåstrade om mig, han hjälpte mig med precis allt.

Gud så jag älskar honom, jag hoppas bara han kommer följa min resa med full förståelse och intresse.
Att även han skall äta mindre skitmat och ta bättre hand om sig.
Han äter maten jag äter hemma, så där är det inga problem.

Men nu när jag varit hos mina föräldrar i 6 dagar...vill jag inte veta vad / hur han äter....men jag förstår honom...på sätt och vis.
Jag kommer nog stanna här i 6-8 dagar till och kämpa på.

Mr T var även i schweiz ( ? ) i helgen med sitt jobb och har köpt en nalle till mig och CHOKLAD. Så jag har ju i 1-2 år framför mig att äta den biten =P.
Bara bra...då har jag gottit ett bra tag.

Jag saknar honom så mycket att jag inte vill prata med honom i telefon mer än nödvändigt....det funkar bra med SMS och MMS istället.
För hans röst gör mig flummig....trots snart 7,5 år tillsammans..
Men det tog törnar och hemskheter innan jag fann honom..

-Kärlek-